’Dark Matter Illuminations’  
Opening the17th of januari 2025, Studio 44, Stockholm.

Opening by short ceremony the 17th of January
Artist Talk Saturday the 25th
Finissage the 9th februari – ”Not One Way to Tell About It”. Performance by Jannike Brantås
The exhibition consists of three solo exhibitions and is a thematic cowork between the artists Jannike Brantås, Masoud Shahsavari and Penja Hesselbäck and is a continuation on a previous project with the title Fifth Force of Nature that artistically interpreted a theoretical ly observed force of nature besides the previously four known forces. In Dark Matter Illuminations our aim is to once more in the borderland between art and science explore another of physics unsolved questions, the one on the existence of dark matter. There are indications that this existence is the case but since the dark matter is not to be observed directly it is unknown of what it consists of. This exhibition, as in an earlier version presented at Uppsala Art Club aims at interpreting existential issues and also to contribute to a more developed knowledge of the unknown.
 

Links to Youtube
Performance
https://youtu.be/re0b5iIjyjc
Photo: M. Shahsavari
Music: Youki Noseyama
Editor: M. Shahsavari


Artist talk
https://youtu.be/2kLFoGWgKYg
Photo: M. Landström
Editor: M. Shahsavari
 

The Fifth Force of Nature 
There are indications showing that there is a fifth force of nature, in addition to gravity, electromagnetism and strong and weak nuclear forces. However, there considerable uncertainty as to what exactly this force is, and, which is even more uncertain, what it actually does, and where. 
 
This exhibition, a cooperation between three artists with personal entries into thisis exploratory journey into that field of ambiguity. Through different materials, we will take a closer look at what’s not visible, at that which can only be observed indirectly, at objects that may exist as assumptions only, and at things whose whole existence spans virtually no time at all. If indeed they exist. 

 
Mjuka starka flöden omsluter. Med puls, vaggad sakta från sida till sida oupphörligt. De svala vattnen kommer med stråk av kylighet eller ljumhet och uppmärksammar så olika delar; en tå, nu benen, nu höften, vänster axel. Många är vattnen av olika källsprång. Sediment och mineraler blandas i flödena runt det som ändå är helt stilla på grusig botten.Vattnen som ett, driver förbi med viss fart, lenhet, med stilla kraft och beslutsamhet. Stenarna fasta, sina inre och yttre torrheter intakta innan vattnet fortsätter sin färd förbi stenarna, gruset, sandens egen lek ibland bara rör lite, ibland mer rör hela ytan. De undre vattenlagren en sval kropp smeker stenarnas ojämna och härdade hud utan att rubba dem, smågrus rullar med i rörelsen. Att stå emot flodens vatten är inget bestämt, det bara uppstår som ett faktum. Vattnet drivs på av sin tyngd och förs in mot stenkropparna. De är två krafter som möter varandra utan ord, fullt ut med ett som snarare kan beskrivas som ett stumt tidlöst ljud. Vattnets färger skiftar ständigt; svagt brunt med sidenmatt yta med djupblå inslag djupare ner, ibland svart eller grönt skimrande. Dess vidd av stilla ibland hetsande rörelse på sin yta, ytans utbredning möjliggör en enorm möjlighet.
 
 Vidden reflekterar också tydligt det som svävar ovanför eller omfamnar           detsamma utan att alls reflektera. Och djupet därunder med nivåskillnader som bidrar till vattnets oupphörliga rörelse framåt, bakåt, uppåt och ner igen. Med beslutsamhet driver vattenkroppen förbi stenkropparna. En helt annan ny-fikenhet, att låta sej förloras för en sekund och sedan iväg till fortsatt ovetskap. Kring stenarna bildas ringar; vatten tvingas vända sig glida förbi de bergfasta kroppar som plötsligt uppenbarar sig i den starkt formande rännan. Vattenkropp och stenkropp måste acceptera varandras existens på just det vis de visar sig för varandra. Oemotståndligt, se det möjliga i förändringen i att två olika kroppar dras med av kraften nedåt bortåt. De hejdas i det som var för att upptäcka det som nu är olika, stenarna och floden. Nu flyter de tunga vattnen förbi de tunga stenarna som inte påverkas fastän de omfamnas av tusentals ton vatten av helt annan art än de själva. Så vilsamt att bara vara där när det rusar runt omkring, att bara vara. Det är vackert att de miljoner tonnen vatten med olika täthet i flödet alltför snabbt drar förbi blicken så att sinnet helt måste ge upp de massiva intrycken av mängden information.
 text J B.
 

Actually was a three person project. Each one of us would respond artistically to the other two. Also a cooperative video would present short sequences on a common theme.Project: Jannike Brantås,  Madeleine Aleman and Rikard Fåhraeus